För en gångs skull tycker jag det är skönt att vara hemma från en resa. Jag är fullständigt restokig och skulle nog virra runt i världen största delen av tiden om jag hade råd. Det mest ångestfulla med att åka iväg (förutom att packa. Jag hatar att packa) är då man kommer tillbaka. Den sista dagen var dock den här gången så helvetisk att det var riktigt skönt att igen stå på finsk mark. Plötsligt förstod jag dem som faller på knä och kysser marken när de kommer hem. Att se de ragglande, skrålande, aspackade ungdomarna pissa bort sitt liv utanför järnvägsstationen drog nästan fram glädjetårarna.
Den ungerska fanatiskt sovjetbyråkratiska mentaliteten. Jag säger bara det. Det hade behövts en starkare människa än vad jag är.
